Lewi Pethrus, aktivist eller?

Att beskriva Pethrus med några ord är omöjligt. En kort skiss. Många sett det han uträttat, initiativ, ledarskap. Underskattat; hans andliga vägledning, spec. i tidiga skrifter; om andens gåvor, predikosamlingen Gud med oss etc. Akilleshäl; missförstod, mer eller mindre, Emil Gustafson. Såg honom som främst inåtvänd, delvis sant. Men Emil G. var även starkt involverad i väckelsemöten med sikte på omvändelser, etc.

Pethrus ”flyr” till Amerika i början av 1940-talet. Hans förklaring; undvika strid med Lidman. Ingen har gett tillfredsställande förklaring. Återvänder strax, heltaggad, nu skall vi göra allt för att få ut evangeliet till folket. 1943 ligger ett manus färdigt; en bok där hans 30-40 första sidor är en mycket skarp vidräkning med inåtvändhet, isolationstendenser, som han menat sig ha sett under årtionden, men som han stått emot. (”Gå ut på gator och gränder” samlade Skrifter 10: s 35- 173) Det jag kommer att berätta om inträffar sommaren 1942, ett år innan vidräkningen i skrift. Pethrus situation, målsättning, inställning efter återkomsten till Sverige är en viktig nyckel för att förstå hans beteende sommaren 1942.

Om nu fördjupning, förkrosselse etc. för Pethrus är farliga tendenser, som han enligt egen utsago bekämpat i årtionden, så kan vi något ana en viktig historisk bakgrund till ”incidenten” 1942. Ju mer jag kommer på spåren, desto djupare blir min förståelse av det som inträffade. Förstå, men inte acceptera.

Pethrus bör förstås kontextuellt. Många av hans texter, hans utsagor och initiativ är svar på det han erfar som viktigt, ja Guds uppmaning. Om en person är fylld av detta, och samtidigt anser sig möta något som han uppfattar som hotande för sund andlig utveckling, vad kan då inträffa? Om samma person dels har ett medvetande om ansvar, ledarskap och kallelse, utöver det vanliga, och dessutom tas emot av andra som ”vakthund”, kan vi då ana en mullrande bakgrund?

Jag återkommer!!

Missförstådd fördjupning?

Innan jag ger min ”story”, som är en historisk händelse, några reflektioner kring missförstådd fördjupning i det kristna livet. Onödigt. Lewi Pethrus varnade för den fromhet som Emil Gustafson gestaltade och pläderade för som farligt ”inåtvänd”, som kvietism. Ett onödigt missförstånd. Emil G. var förvisso en tydlig förespråkare för den fortsatta frälsningen, helgelsen. På samma gång, en ivrig förkunnare med människors omvändelse klart i sikte. Studera Joel Halldorfs avhandling om denne. ”Av denna värden? Om Emil Gustafson och moderniteten” Artos 2012.

Är fördjupning, helighetslängtan, processen, hemlös i väckelsekristna sammanhang? Mer eller mindre, menar jag. Svårt att bedöma arten av detta. Men idag finns mycket uttunning, ytlighet och aktivism.

Finns det en ”fördjupningslinje” inom t.ex. pingströrelsen? Låt oss se! Med risk för ensidigheter, gör jag ändå ett försök att ge några exempel. Det finns säkert fler och kanske bättre.

Sven Lidman, i sina bästa stunder, ropar om detta i slutet av 1940-talet. Läs predikningar i boken ” Fjäril och vilddjur” Bonniers 1947. (jag har gjort en jämförande studie över Pethrus o Lidmans spiritualitet, under 1940-talet.) En annan person som nog hör till samma linje torde vara Tage Sjöberg( se bl.a. boken om honom; ”Tack rika liv” av Bengt Sjöberg. Kolla gärna vad Tage Sjöberg har skrivit, så tror jag du ser ”fördjupningslinjen”. Det finns säkert fler i den tidiga väckelsen. Det borde forskas om detta.

”Förnyelseväckelsen” under åren 1950-51 gestaltar nog både inre förkrosselse, behov av fördjupning och stark iver att evangelisera. Här har vi en framställning av Olof Djurfeldt, en annan av Joel Halldorf kring samma ämne. Förutom böcker av Algot Niklasson och Ragnar Ljungqvist. Läs dem!

Hur ser det ut sen 1950-talet? Vilka tendenser inom Pingst ville fördjupning? Det kan finnas delar av det, möjligen, under Jesus-väckelsen och framför allt under den karismatiska väckelsens genombrott. Vad ser vi idag? Är det underhållningsvärldens intryck som trycker på?

Alltså: Längtan efter, inriktning på helighet, helgelse och fördjupning, misstolkas ibland som om det står emot kyrkans uppdrag att ge evangeliet till människor. Visst kan det finnas överdrifter och ensidigheter. Men huvudlinjen är klar; det finns en ”fördjupningslinje” inom väckelsen. Den tar sig nog även idag olika uttryck. Utan den hade väckelsen runnit ut, likasom det är viktigt att på olika sätt ge ut vad man får i det inre livet.

Jag återkommer!!

 

 

Lewi Pethrus, Frank Mangs och en fördröjd fördjupning 2

Detta är mitt andra inlägg i ämnet. Innan jag berättar ”storyn”, dess bakgrund, innebörd etc. vill jag reflektera över hur olika kristen tro kan gestaltas. Vad innebär att vara Kristi kropp? Vilken del lägger vi vikt vid? En del kristna kanske betonar ”hjärtat”: känslor, intuition, barmhärtighet etc. Andra lyfter fram ”fötter”; att gå ut, att vinna nya människor, att nå ut. Andra miljöer betonar tanke, reflektion. Andra åter tänker på resultat, kvantitet, hur många döper vi? , hur många var med på gudstjänsten? Etc.

Lewi Pethrus var under lång tid en genuin entreprenör, skulle vi säga om vi vill beskriva en del av vad han uträttade. Aktivism, att rikta sig utåt, att uppnå resultat etc.= detta var nog viktigt för Pethrus. Inte minst efter att han kommer tillbaka till vårt land, under 1940-talet, efter att han ”flytt” till Amerika.

Mangs var även angelägen om människors omvändelse. Kanske var det församlingens djupa rening, omvändelse, för att bli Guds redskap, som brann inom honom. Samtidigt stod han under en tid i skottgluggen för två kristna riktningars intresse; vilken väljer du, låg under ytan? Att bli pingstvän eller att stå fast vid Svenska Missionsförbundet. En omöjlig konflikt, enligt honom själv. Detta är en av flera nycklar för en djupare förståelse av ”storyn”, som jag kommer till.

Lewi Petrus, Frank Mangs och fördröjd fördjupning?

Den som vill förstå nuet och hysa hopp inför framtiden bör känna sin historia. Det gäller individer, kyrkor och samfund. Bibeln visar det gång på gång .Att minnas för att förstå, är mitt motto. Ibland luras vi in i vendetta, glömska eller ytlighet. Vi vill bara ha lyckliga minnen. Vi förtränger det andra. Det är nog inte bra. Men, bra att vara medveten om risker och fallgropar. Vi minns, med glädje och tacksamhet, Guds gärningar. Ja, kristen tro är minne. ”Gör detta till minne av mig”, säger Jesus när han instiftar den heliga måltiden. Vi kunde fylla många sidor av liknande ord. Detta lever vi av.

Det finns det som vi helst inte vill minnas; svek vi bedrivit, ytlighet vi utövat, försummelser och aktiv ondska. Jag kommer framöver återberätta en historisk händelse. Den fick ödesavgörande betydelse för mina föräldrar och den kastar långa skuggor in i vår tid. Missförstå mig inte! Jag är inte ute efter att svartmåla eller skönmåla. Men återge en historia, ett perspektiv. Det finns säkert fler aspekter, fler bakgrunder och förklaringar.

Lewi Pethrus, en av 1900-talets stora andliga ledare, främst ofta ihågkommen genom sitt entreprenörskap och sina initiativ.Jag sakna en biografi av denne man i helporträtt, där alla nyanser fick komma fram, inte bara de ljusa.

En annan person, Frank Mangs, ”Guds bluessångare”, den envetne rannsakaren och glödande evangelisten som blir alltmer varsam ju längre han levde, är indirekt med i dramat.

En tredje person stod mig nära under många år. Honom återkommer jag till.

Nog för denna gång!!

Den kristne och politiken?

Frågan är en icke-fråga idag för många. Självklart skall vi väl, så sägs det, söka göra allt för att påverka politiken i vårt land. Några frågor, som eg. finns i en bok jag just nu studerar, är mitt fokus. Är det sant att det kan hända så här; om kristna i första hand, mestadels, är inriktade på att protestera, så påverkar det omvärldens bild av vad en kristen är. Om man alltså anser att man lever i en kultur som är korrupt, om man då gör allt för att med politiska medel söka ändra på det, vad händer då? Blir den kristne lik det hon/ hon reagerar mot? Eller en annan tanke; är det så att politik har begränsade möjligheter att skapa och att påverka människors moral, etik och grundläggande värderingar? Om det är sant, vilka vägar bör i så fall den kristna församlingen gå för att, om man vill, söka påverka sitt samhälle i god riktning? Räcker det med valsedeln? Eller att gå in direkt i partipolitiken? Jag minns 1960-talet. KDS kom i gång. Lewi Pethrus argumenterade stort för den politiska vägen. Andra i pingst höll inte med. Är detta en icke-fråga idag? Har alltså konsumism, karriärism och materialism fångat oss? Vad säger du?

Vara kvar där du är?

Varför vara kvar i en församling där man tycks inte få något? En typisk frikyrklig fråga, tror jag. Vi är individualister, konsumtionsinriktade; vad får jag ut av gudstjänsten? Passar den mig, fyller den mina behov? Här missar vi poängen, gudstjänst bör firas därför att Jesus är uppstånden. Att möta Gud, att tillsammans för att tillbe. Visst kan olika stilar, skilda ”möteskulturer” störa oss. Inte minst ytlighet, pratighet, ensidigt jagande efter starka känslor, andelösa ritualer och övningar. Det finns alltid undantag från detta.

Förr hade församlingar många olika typer av samlingar. Nu skall allt pressas in vid ett tillfälle. Samtidigt som djupen skall vidröras, skall nybörjare få sitt. En stark vilja att nå ut, som det heter.

Tänk om vi kunde göra så här; bevara gudstjänsten, med koncentration på bön, förbön, systematisk bibelförkunnelse, nattvard o tillbedjan. Satsa dessutom på ”förgårdar”, som kan locka in mot ”det heliga”: Alpha, koncerter, samtalskvällar, diakoni, m.fl. Alltså; här är budskap mycket enkelt tillgängligt, tröskeln är låg.

Nya testamentet ger oss inte uppmaning att starta en ny församling utifrån en församlings brister etc. Kolla Korint och Sändebreven i Uppenbarelseboken. Men stanna kvar, be ivrigt för ”din mor”, lid för henne.

Ibland måste vi kanske byta samfund; undersök noga dina skäl. Kritisera ingen som gjort det valet. Men kanske du vill bli en ”ekumenisk lärjunge”: vara kvar där du är, men öppen för andras bidrag.

Jag har levt med dessa frågor under hela mitt medvetna kristna liv. Samtalat, predikat och gråtit med många kring detta.

Kom ihåg; om du byter samfund, så är det sammanhanget även behäftat med brister.

Hoppas du hittar din väg. Min; ”ekumenisk pingstvän”, hemma överallt och hemlös överallt.

Lämna frikyrkan eller ej?

Rubriken blivit aktuell på nytt. I februari kom Sigfrid Demingers art om hans beslut att lämna frikyrkan för svenska kyrkan. Idag läser jag om Siewert Öholms beslut i samma riktning. Är detta ett nytt fenomen eller har det pågått en tid? Under en längre tid har det varit en process, ett ”uttåg” ur svensk frikyrka. En del har lämnat även formellt, andra ” röstar med fötterna”: man stannar hemma från alla eller vissa gudstjänster. I min bok från 2002, ”Rymma eller rymmas” brottas jag med detta för egen del. Beslut; jag vill vara kvar, tills ”de slänger ut mig”. En grundhållning; jag är hemma överallt och hemlös överallt i kristenheten. Mina rötter är i pingst. Därför vill jag vara ”en ekumenisk pingstvän”. Det betyder ett slags ”inre exil”, mitt i gemenskapen. Jag ser hur Kristi kropp är större än olika kyrkor och samfund. Därför skrev jag boken ”Salig är törsten”, eget förlag 2010. Där är sju andliga livsflöden beskrivna.

Jag hyser stor respekt för de beslut som Deminger o Öholm tagit. Det är säkerligen inte enkelt. En människans väg är deras väg.

Om frikyrkan hyser en rad problem, inte saknar svenska kyrkan det. Visst kan det finnas väsentliga skillnader i form av olika gudstjänster.

Den 15 mars skrev jag en artikel I Dagen om framtiden för svensk frikyrklighet. ”Salig är törsten” kan ses som ett svar på ”Rymma eller rymmas”.

En profetisk, karismatisk, diakonal, ekumenisk församling kan gestalta både innerlighet, evangelisk utmaning och djup.

Så, jag respekterar andras beslut, själv vill jag söka mig till källorna. Vi behöver ett respektfullt samtal mellan olika generationer. Det finns olika ”kulturer”, som behöver förstås från insidan.

Jag återkommer säkert till fler reflektioner kring detta ämne.

Rubriken lämnar mig ingen ro. Jag vandrar på den väg jag tror är min, lyssnar in olika röster .

Varför läsa om Emil Gustafson?

Kommer du på något om rubrikens man? Någon sång han skrivit? Eller inget alls? Inte märkligt, kanske. Han levde mellan åren 1862- 1900. Han var en radikal väckelse-helgelseförkunnare inom dåvarande Helgelseförbundet, inom väckelsen. Poet, profet och omutlig analytiker av samtidens religiösa liv. Sånger som ”Ett stilla barnahjärta”, ”Hur underlig är du i allt vad du gör”, ”Jubla nu mitt sälla hjärta” osv. Borde väcka vårt intresse, faktiskt! Nu har vi fått en god guide in i denna märkliga mans liv och förkunnelse. En doktorsavhandling har kommit. Joel Halldorf har skrivit den. Om Gustafson, väckelsen och moderniteten. En del i boken är mer akademiskt skrivet än annat, mer biografiskt. Om man nu kan dela upp det så. Jag vill verkligen rekommendera boken. Den ger insikt, öppnar spännande perspektiv. Väcker hos mig en fråga; vad skulle det betyda om sena tiders väckelsefolk tog till sig arvet från Emil G? Vi kan inte imitera eller försöka likna honom. Han var en som var ”ensam med Gud”, en solitär. Men påverkade många på djupet genom sin förkunnelse, i tal och skrift, om verklig omvändelse, radikal överlåtelse till Gud, om äkta tro och inte bara att låtsas på ytan.

Läs Emil Gustafson, genom hans sånger, hans ”Samlade skrifter” och nu via Joel Halldorf. Låt dig utmanas, inspireras och läs det , gärna i en samtalsgrupp.

Frikyrkans arv- en gång till!

Deminger och Sverker har gett sina bidrag. Även många andra. Här några byggstenar. Några påståenden att samtala omkring, slå vakt om den personliga trons betydelse. Glöm inte bort lärjungaskapets avgörande vikt. Synen på barnen som ”rättvända” från början. Om det är sant, får det konsekvenser för synen på dop och nattvard. Omvändelsen kan se olika ut. Alla har inte en våldsam kris, en del växer och mognar in i tron eller bejakar det som finns där redan. Gudstjänsten kan ibland vara akilleshäl, när den sneglar mot populärkulturens ”scen”, ”uppträdande” etc. Livet med Bibeln behöver uppgraderas. Hur ser bibelläsandet ut i gudstjänst och i det personliga livet? Aktivismen leder till frustration, vilan och tilliten till evangeliet kan öppna för Andens ledning. Den goda karismatiken, närd och vattnad av innerlig bön, skapar miljöer där människor vill vara. Eller; när vi ser människan vill vi underordna oss kärleken. Inga bryska företeelser i förbön eftersträvas. Delaktigheten, församlingsdemokratin, behöver förnyas o fördjupas, det levande samtalet behöver prioriteras. När det goda frikyrkliga arvet upptäcks, renas och fördjupas, passar det väl med en öppen ekumenik. Som inte betyder att ”alla katter är grå”, men att var och en kommer med sitt bästa. Det här återkommer jag nog till!!

Kort om mina tre senaste böcker

En läsande och skrivande person. Det började för min del i övre tonåren. Gud tog tag i mig. En omskakande omvändelse gav visshet om Gud, Jesus, Bibeln och livsvandringen. Läsa, skriva o undervisa, i tal och skrift.

”Rymma eller rymmas?” är en personlig brottning med frågor om församlingstillhörighet, längtan efter djup äkthet i tro och gemenskap. En vandring med desperat iver, innerligt sökande efter en tro och en helande gemenskap. Var finns verkligheten bakom alla våra vackra ord? Skulle jag behöva rymma, men vart?

”Gemensam väg” är delvis ett svar på ”Rymma eller rymmas?”. En undervisning, med personlig touch, om en gemensam kristen tro. Det gemensamma, mina djupa rötter, är större än min egen personliga erfarenhet. Det finns ett större rum!! Bibelns värld vidgar sig ständigt, när mitt och andras liv, placeras in i Skriftens förunderliga värld. Hur ser en gemensam tro ut? Vad är Apostlagärningarnas typiska särdrag för karismatisk kristendom? Varför fyra och inte bara en evangelieskrift. Några ämnen att ta spjärn emot.

”Salig är törsten” går vidare. Det finns sju andliga livsflöden som mynnar ut i ”Kristusoceanen”, där alla måste ”simma” i nådens hav. En glädje att dela med mig av rikedomen i olika kristna traditioner och livsflöden. En berättelse, med analys, om Lewi Pethrus, Frank Mangs och min egen far. Hade detta kunnat hända idag utan att det uppmärksammats? Ger det en ny bild, kanske, av pingstledaren? Är aktivismen, resultatjakten, pingstkristendomens styrka och svaghet?

Detta är en kort beskrivning av de senaste böckerna. Blir det fler, vet ej.